Ja, jag blir så arg på mig själv!! Skulle stigit upp tidigt igår och tränat innan jobbet.. Men hade en så fruktansvärt dålig natt, med en väldigt dålig sömn, så kunde bara inte komma upp ur sängen de där 45 minuterna tidigare.. Det gick bara inte! Var sååå trött, och jag kunde inte sluta tänka på att kvällen antagligen skulle bli sen och onsdagsmorgonen tidig. Så jag satte upp de där mentala hindrena för mig själv, hatar det!
Och inte nog med det, bestämde mig för att träna idag när jag kom hem från jobbet istället. Men när jag var hemma strax efter 18,00 idag hade jag sådan panik av värmen att det liksom inte fanns nåt att diskutera när maken ville ta en tur till stranden direkt när jag kom hem... Inte speciellt svårövertalad där inte.. Skulle hunnit med det efteråt, men hur sugen är jag att börja på det framåt 9 på kvällen, när jag hade en del att fixa här hemma? Nej, det kom inte ens upp bland mina tankar.
Det värsta av allt är ändå att allt detta känns okej, jag har inte ens dåligt samvete! Det är det som jag är mest arg över! Samtidigt så längtar jag efter att få springa en runda och ta ett pass med mina kettlebells. Så hur kan jag då inte ha dåligt samvete för att jag missat minst 1 träningspass?? Kan det vara för att jag inte ser det som ett tvång, ett ont måste? Är det för att jag ser det som något helt frivilligt som jag mer än gärna gör? Så gärna att jag inte vill att det ska tvingas in någonstans bara för att få det gjort, utan att jag ska känna att jag kan ta mig tid för det och hinna njuta under tiden? Ja, jag lär ju aldrig få ett svar på detta mysterium...
En sak är dock säker, imorn ska mina kettlebells få svettas (av mer än hettan och solen)!
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar